alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5670785314485461490" />Har kommit in i en sådan period då jag drömmer varje natt.
Hatar att drömma även om de kan vara bra och härliga drömmar så vaknar man alltid upp besviken på att de inte va sant.
I natt drömde jag om att jag skulle åka tillbaks till Australien.
Jag saknar Australien hur mycket som helst.
Har inte pratat om resan med någon.
De enda folk frågar mig är "Hade du det bra?" sedan verkar de inte intressera något mer. Jag hatar att skryta och att prata om mig själv så vill inte heller prata om de och verka självisk. Men jag kan faktiskt erkänna att de är fruktansvärt jobbigt att inte ha någon att prata med de om. Borde träffa Sara så vi kan prata om vårt halvår ihop. Resan va något bra som hände och jag reste i helt rätt tid.
Allt va faktiskt ganska tråkigt och jobbigt och allt jag ville va att komma bort,
när jag väl kom bort så va allt underbart. Man slapp tänka på allt trisst som man har att tänka på när man är hemma i den trissta vardagen.
Jag minns speciellt ett tillfälle.
Sista dagen i Surfers paradise.
Jag gick ut på en promenad i min ensamhet och satte mig på stranden.
Lyssnade på musik, Kent. Som vanligt när jag känner mig lite sentimental och går in i mig själv och börjar tänka. Låten "sjukhus" spelades på högsta volym i mina hörlurar.
När jag satt där på stranden, kände vinden i mitt hår, kände lukten av hav och såg alla solbrända kroppar och jag fick ett sånt där lyckorus och jag kunde känna hur tårarna rann ner för mina solbrända kinder. Tror aldrig jag varit så lycklig i hela mitt liv. Just då i de ögonblicket ville jag aldrig mer åka hem. Jag har bestämt mig för att åka tillbaks som i min dröm.
